Vad jag minns så landade vi efter en smärtsam flygtur. Mamma ställde sig i rökrutan, medan jag satte mig på en resväska och vilade mina ögon på de gula taxibilarna.
Efter att ciggen var fimpad så gick vi och skulle leta efter en taxi. Det var chaos, de gula taxibilarna var fulla. Men mamma hittade någon att åka med.
Det var en väldigt liten man, i en väldigt stor svart bil som hade sin egen firma. He did knew the streets, all the shortcuts, och munnen var aldrig stängd - "look at the traffic!! nam sayn?" - "were moving.. were moving.. ..nam sayn?"
Till utseendet liknade mannen en blandning mellan Martin Lawrance & Morgan Freeman, och var någonstans runt 50 år gammal. Det var svårt att höra vad han sa, då han bröt på franska och pratade allmän amerikans slang. Det var en trevlig man, som guidade oss igenom samtidigt som vi passerade sakta men säkert.
Och han var exakt dubbelt så dyr som en gul taxi..
Tillslut fick jag träffa min saknade bror.
Vi hade nu en vecka på oss att komma ifatt oss själva.
Det var en bland de bästa veckorna på väldigt många veckor.
( igen )
