det var morgon. det var ett frukostbord fullt uppdukat med flingor och för lite mjölk. det var en klapp på axeln. fan, inte trodde jag att det skulle vara så känsligt. jag som varit så stel, och trött på allt. men nu efteråt, när du sitter på ett flygplan långt iväg, och jag här framför datorn, vet jag att det alltid kommer vara såhär. det var inte ens ett hejdå. långa farvälavtagande är inget som ligger högt upp på min favoritlista. det kommer alltså vara såhär tyst ändan in i 2007 och lite till.
17/8, tiden går framåt. nibe gör sitt. jag gör mitt. det var the walkmen som ljöd i mina öron efter du lämnat hjortronvägen. ledsen var jag, men glad för din skull.
hör av dig innan eller efter.
1 comment:
bara ett samtal iväg. det är du och jag för alltid. och det kommer aldrig vara så här alltid. begrip. det var ett konstigt farväl. men det gör inget. jag kommer alltid vara din bror. och du kommer alltid betyda allt.
Post a Comment