det är något jag lider av, och har gjort under en längre tid. blodstoppade ben, jag står stilla.
idag gick jag ett steg närmre min botning. jag längtar tills det ska bli bra, så mina ben kan andas ut.
vill tacka ipsen för hjälpen, och tacka pappa som följde med mig.
fast att jag varje dag säger till mig själv att börja ta tag i saker, står fortfarande mycket alldeles för stilla. jag skyller på jobbet. alltid komma hem trött och munnen full med gäspningar höjjer inte motivationen precis. men jag ska försöka att ändra på detta. idag fick jag chans att byta några värda ord med patrik. vi ses snart på andra sidan havet. det lovar jag.
stäng ögonlocken joan.
No comments:
Post a Comment